häst någonstädes i grannskapet. Hör du, en häst gnäg: gar derute, det är bestämdt densamma, kunde han tala, få skulle han instämnma med mig. Bågenflykt är en dålig karl; du måste skilja dig från honom. Min män, swarade Selma lugnt, jag twiflar ide på dina ord; jag tror hellre att Bågenflykt war sjelf i skogen, och ide hans wålnad, men då är jag ju i alla fall bunden, i hans wåld, efter ett sådant äfwentyr med honom. Finner du det ide fjelf? AM, jag fruktar du har rätt, min olyckliga, oförsigtiga Selma! Blott hang död fan befria dig från vonom, tillade Gabriel med en mörk blick. Den man: nen har wårt namns heder sitt måld! För öfrigt fortfor Selma helt lugnt, Lälskar han mig nu uppriktigt, jag har genomskådat honom, han ångrar fig öfwer sitt swek mot mig, och jag för: låter honom, och tager honom till min man; jag har bet fasta hoppet, att han genom fin färlet till mig skall blifwa förbättrad. Jag skall lära honom att känna den ewiga kärleken. Jag will och jag ffall, tillade Selma med swärmisk hänförelse, rädda hans själ, och tillhöra honom ewigt! Så är Guds wilja, af min lek har blifwit djupaste allwar. Guds ord har upp: lyst mig om att mannan kan helgas genom qwinnan. Jag skall rädda hans själ! Hindra mig icke. J detsamma inträdde herr Mandel med fryntlig min och anmälde att allt war i ordning till wigseln. Fröken Selma gaf honom sin hand med wärrighet, och följde honom ut, högtidlig, med strålande blid. Baron Gabriel stod qwar, blek och förbryllad. Han dröjde en god stund fördjupad i tankar, med ars marna korslagda öfwer bröstet, slutligen då en stark musik af messingsinstrumenter och kanonskott förfunnade wigselns slut, spratt han till och sade för sig