Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1865, sida 2

Häradshöfdingen har lofwat att lagligen befria dig från förlofningen. MNej, min goda Gabriel, det fan nu ej blifwa annorlunda. Du skulle ej Ha farit bort till Paris, min kusin, och öfwerlemnat mig ensam bland frems mande. Nu tillhör jag Bågenflykt; det är få beflutadt i hinmelen. Yt Selma, jag känner din inbillning; Bågenflykt har aldrig fått ditt hjerta, men han får din hand, för det du menar dig hafwa sett hans wålnad wid korswägen. Nåwäl! jag skall rifwa sönder hela den förtrollningen med några ord. Häradshöfdingen har noga undersökt allt, och fått weta allt; Bågenflykt war wisserligen i hans sällskap hos Winckler, och fick der ungefär klockan 10 på quällen ett låtsadt anfall af swaghet, hwarföre han måste föras upp på ett gäftrum, men ungefär wid elfwatiden smög han fig ut, tog fin häst och återwände klockan half tu på natten till Winckler. Wincklers gäster märkte intet, men en dräng hos honom har upplyft om den der utflykten. Men detta är nu blott ett bewis på att Bågenflykt icke, såsom han sagt för dig, war hos Wirnckler tlocfan tolf midsomarnatter; jag skall nu bewisa dig att han, som fått underrättelse af sin kloka gumma, sin fordna amma, om edert företag, hwartill hon gifwit anledningen, sjelf befann sig gömd i skogen, för att inwänta på dig, som han utsett till sitt offer. Hör här bewifet: när jag körde uppför backen helt sakta ett litet stycke från korswägen mötte jag Bågenflykt, sedan länge bekant för mig, med ett jagthorn för munnen. Han blåfte helt wemodigt och fom ur skogen. Jag kunde då ide ana sammanhanget med hwad jag fer dan såg wid korswägen, men nu begriper jag alltsammans. Bågenflykt låg gömd i skogen och hade fin