Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1865, sida 3

likwäl, när hon bröt häradshöfdingens bref, ty hon anade att något ondt kommit mellan henne och renne, emedan brefwet gått genom den misstänkte Bågenflykts händer. Brefwet war också besynnerligt. Wisserligen skref aldrig den allwarlige häradshöfdingen några fänflos samma utgjutelser, utan alltid helt fort och godt, men denna gången war det alltför fort och intet godt: Efter löfte ämnade jag tillbringa aftonen hos Herr Mandel, men då jag på wägen erhöll underrättelse att den person, fom jag då helst önftadve träffa, rest bort för att njuta angenämare nöjen än mitt fällftap, få stadnade jag hos löjtnant Winckler den korta tid jag hade ledig, och refer nu genast, nödgad af mina affärer, bort på en längre obestämd tid. J detta bref fanns ingen öfwerskrift, intet min älskade fästmö, min bhjertangfär eller dylikt, fom häradshöfdingen annars brukade, och öfwer namnet ide mera din i döden trogna Fredrik, utan der stod, såsom under ett utflag: enligt protokollet, FETT, ditfatt 7i tankarna. Det war ett dunderslag för den stackars Hanna, som berodde af fin fästmans godhet, emedan han bes talte för henne hos herr Mandel. Han syntes hafwa förlorat allt förtreende för henne, det såg ju ut som en fullkomlig uppslagning; sätert hade någon förtalt henne för honom, men huru kunde han, fom mar dos mare, dömma henne ohördan? Emellertid mar hon för ftolt att längre mottaga underhåll att honom under sådana förhållanden, och beslöt af genast följande dag återwända till Stockholm, för att söka fig plats i något hus, såsom gu vernant eller hwad fom helst. (Forts.)