Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1865, sida 3

ni behagar föga. Hur skulle jag kunnat skrämma fröfen Selma i natt? Hon mar olyckklligtwis ide hos Winckler, bland oss ungfarlar. Mi fon ide narra mia, herr löjtnant, jag fåne ner mycket wäl igen er: bet war ni, fom stod gömd mid korswägen mellan granarne förliden natt. Jag wet icke hwad jag skall tro, min nådiga, om ert förstånd; edra blickar förråda få mycken fjälfullhet och klokhet, men edra ord äro högst besynnerliga. Ni påstår att ni på midnatten fett mig mid en torg. wäg. Skulle ni funna ha warit ute mid en fådan tid, på ett sådant ställe? Det är omöjliat. Spela ide den okunnige, herr löjtnant, jag fan nå ed på att jag såg er i natt. Gå er wäg genast härifrån! Ad, förlåt, min nådiga, jag har glömt en fat, hwarmed jag bort börja när jag fom hit, men den godhet, hwarmed jag emottogs af eder alla, glansen af trenne gratiers skönhet förbryllade mig. Jag har ett bref till ev från häradshöfdingen. Stt bref! Nil Ja, fom jag redan sagt hate jag den äran att wara i sällstap med häradshöfdingen, mamsells fält: ) man ifrån klockan 7 på aftonen till tlockan 9 på morgonen i dan, oafbrutet, fom han fan intyga. Jnnan han reste från Winckler, uppdrog han åt mig att framskaffa detta bref till ev.7 ! Han lemnade Hanna ett bref, och fatte fig lumn I ) på en stol. Hanna flydde, slagen, upp på sitt rum, för att läsa fin fästmans bref. Ehuru hon ide war nägon af dessa swärmiskt förälskade flickor, fom wed en slags afgudadyrkan bes; handla fina ätskares bref, kyssa sigillet, skälfwa och swettas när de skola öppna dem, så darrade Hanna