Norrländska Korrespondenten – 8 mars 1865, sida 3

Wedergqällningen. En mycket kall winterafton i slutet a Januari, då snön föll i täta flockar, d winden tjöt i träden och ugalans sorg liga läte hördes ifrån bergsskrefworna wandrade en stackars man på en enfli skogsstig; han war mycket medtagen a köld och hunger och han insåg att om Gud ide snart sände honom någon hjelp skulle han säkerligen blifwa begrafwen den falla snön. Han satte sig ned på en sten mid wägen; hang hufwud ma nedsjunkit i händerna; han bad innerlig om nåd och förlåtelse för alla sina syn der; han bad, att, om det wore Gud wilja, han skulle få dö i denna natt, oc att han då finge fomma till honom En rysning stakade hans kropp och har tyckte sig känna att döden ej war lång borta. Han sände då en blick mot him melen och se! en wänlig stjerna blickad honom till möte och ingaf honom nyt mod och hopp. Den wänliga stjernan bedrog honon ide; snart såg han ett ljussken skymt.fram emellan trädens stammar; säkerli gen war det aftonbrasan i någon hydda der han skulle få wärma sina af köl stelfrusna lemmar samt stilla sin tå rande hunger. Han påskyndade sina fte; så mycket hans krafter tilläto, för at snart uppnå stugan, som att dömma a