7n. det vik säkerligen tillhörde någon wäl: mående bonde. När han fom närmare, hörde han en skara stojande barn, hwilka wäsnades i stugan och en barsk stämma, som före fötte nedtysta dem. Han klappade på, men då ingen swarade, öppnade han siel dörren och steg in. smwem är det, fom kommer få sent på qwällen fade bonden fom fatt och åt qwällsward. Faq är en fattig wandrare, som för fer skydd undan kölden och stormen. v(H5 din wäg, din landsstrykare, ans) nars skall jag minsann hjelpa dig. War barmhertig; om ni för ut mig i den falla natten, få ffall jag fälerliz gen omkomma i den djupa snön och den rysliga kölden. vSFafå du mill ide gå godwilligt, din ufling! jag skall wäl kasta ut dig då Dermed rusade bonden upp, kastade ut den stackars mannen i förstugan och stängde dörren. Då han hade återhemtat sig något, gick han ånyo ut i den kalla natten; men han hann icke långt ty han dignade ned och låg der, som om han warit död; han stulle fäkerligen omkommit, om ide Gud utskickat en barmhertig menniska till hans bjelp. Det war en fattig torpare, som Gud begagnat till sitt werktyg för en god gerning; han mar på wägen till sitt hem uppe i skogen, hwarest hans hustru och fem barn ängsligt afbidade hans återkomst från herrgården, ver han ajort dagswerke. De bådo att Gud ide skulle låta honom omkomma i den starka föl: den och derigenom beröfwa dem deras enda stöd och bjelp på jorden. Torparen stannade, ty han tyckte sig höra en suck, men då det straxt derefter blef tyst, trodde han att han misstagit sig och att det endast war winden som prasslade i träden. Han gick då widare; men åter hörde han en suck och straxt derefter ett swagt rop om hjelp; han tyckte det fom ifrån åkern bredwid mä gen och gick genast ditåt hwarifrån ropet tom. Han fann der den stackars wan draren nästan begrafwen i snön. Tor paren halp honom upp och bad honom wänligt följa fig hem; 7noy, fade Lars, (få hette torparen) ha wi bröd för en till. Den fattige torparhustrun blef få glad, att återse fin man, att hon gerna emottog ännu en perfon till, i sitt trånga kyffe; hon belade brödkakan i åtta delar i stället för sju och aldrig hade den lilla brödbiten, fom hon denna qwäll förtärde, smakat henne få wäl, fom då hon åt den i sällskap med den stackars uthungrade wandraren. Lars och hans hustru lade några halmkärfwar på golf: wet åt fia sjelfwa, samt läto den stackars mannen lägga fig i deras säng. Om morgonen låg han den rysligaste feber: yrsel, hwilken fortfor i flera dagar och det stackars torparfolket försökte allt för hang räddning. 3 trenne weckor fimpade han emellan lif och död; ändtligen segrade lifwet och han började småningom förbättras. En dag anförtrodde han Lars, att han förr sett bätfre dagar, att hang namn war Victor Aquift och att han på spel förstört hela den förmögen: het, som han ärft efter sin far, och je dan han ej kunnat få något arbete af fina fordna gynnare och wänner Hade han småningom försjunkit i det diupa elände, hwaruti han nu befann fig; men då hade han börjat att bedja Gud, hwiltet han ide på länge ajort, och Gud hade hört hang böner. Han beflöt der: före att skaffa fig arbete på landet, ty det lönade ide mödan att qwarstanna i staden der hans fordna wänuer bodde och hånade hans fattigdom. Men stormen och yrwädret Tjwerraskade honom och förde Honom, såsom wi fett, slutligen till det fattiga torparefelket. Sedan han tillfrisknat bad han Lars skaffa fig något arbete, men fom denne ——