Norrländska Korrespondenten – 8 mars 1865, sida 3

förskräckelje, ty begge tyckte fig känna igen denna herre. Det war samma ansigte, fom wisat fig i korawågen mellan granarna. ; flammande blickar på de trenne flickorna. Mitt namn är Bågenflytkt, fade han, jag är aranne till herrskapet! fastän mi bo olika socknar, stöta wåra skogsegor till hwarandra. Jag har tagit mig den friheten att uppwakta ehuru det är helgedag, men som jag händelsewis fått höra herr Mandels olycka i går afton, ansåg jag mig kunna bryta en smula mot bruket, för att lemna ett snappt botemedel mot bijtyanet. Det war trefligt, war få god och fitt ned, war så por, nu ffa wi få trefligt, fastän min näsa märter. Det ffa wi hjelpa genaft, fade löjtnant Bågenflytt, tog upp en flaska, och började stryka dess in nehåll på herr Mandels näsa. Det war trefligt! kors för tusan, jag tror bet lindrar straxt. Kära mor skaffa in konjak, äkta ja maikan; det är en balsam fom duger; tad herr löjtnant. vJa, det är ett oswikligt medel, jag har fått det af den kloka gumman, fom bor på mina egor, hon är snäll med att bota sådana åkommor. Din ffurk) tänkte Hanna, du är i samråd med hexan, jag gissar nu hela din plan, men jag ffall stämma i bäden. Gubben smorde fin näfa flitigt, gäftan slog fig ned på en stol, gjorde fig fnart såsom en fin mwerildeman hemmastadd i sällskapet, och wände företrädeswis sina mörka ögon till wärdinnan, men sköt emellanåt (Forts.)