— Om Hefuvii utbrott förmäla un derrättelser från Neapel af den 13 Febr. följande: Eruptionen är i tilltagande; jordskalfwen äro tydligen märkbara i Torre del Greco, Recina och Portici. Professor Palmieri samt flere utländs ske lärde begåfwo sig, nämnde dag till närheten af kratern. Äfwen Stromboli sprutar eld och de slocknade vulkanerna i Basilicata och Capitanata gifwa tyrliga tecken till lif genom skakningar och brak i deras inre. — En tysk tidning meddelar från Buenos Ayres i Södra Amerika ur en derwarande daglig tidning: Förra Sön: dagen bewistade en Jndiansk Kazik med namnet Petro den Amerikanska kyrkans aftongudstjenst, och höll wid slutet af densamma inför den församlade mängven ett tal på Spanska, i hwilket han uttalade fin ifriga brinnande begäran, att en Missionär måtte sändas till honom och hans folk. Han talade lugnt och klart, skildrade de Araukaniska ftammarnes nöd, hwilka skolar, inga biblar, inga kyrkor hade, och förklarade att han ide skulle återwända hem utan Misfionär. Den protestantiska bekännelsen föredrogs af honom. Men wunne icke hans begäran gehör hos protestanterna, så skulle han wända sig till katolikerna. — En hednings uppträdande på detta sätt inför en kristlig församling war en ny och öfwerraskande företeelse. San: nolikt blifwer den uttalade bönen ide utan framgång. — J en nyligen i London utkommen lefnadsbeskrifning öfwer Engelske presten d:r Rafflet berättas följande enleveringåhistoria från år 1814: En yngling älskade en ung mö, Hwilfen också beswarade hang kärlek, under det hennes fader — en af prestens befanta — ide kunde fördraga honom och derför nekade att gifwa sitt samtycke till deras förening. Den unga flickan beslöt då att låta enlevera sig. På utsatt timma kom också älskaren och satte en stege till fönstret; hon ilade ned, han tog henne upp till sig på hästen och jagade bort. Då de ridit en stund, bröt hon tystnaden med orden: MNu har jag gif: wit prof på huru stark min färlet till dig är; jag hoppas du blir en god och snäll äkta man. Han war en fnurrig herre och swarade fort: Kanske, och fanske inte.7 De redo åter en ftund tyfta, men plötsligt utbryter hon: Hmilfen olycka. Jag har glömt att medtaga mina pengar. — SåÅå rida wi tillbaka och hemta dem, swarade han, wände och gaf hästen sporrarne. Snart woro de åter wid flickans hem, stegen stod ännu qwar, hon kröp upp och han wäntade nedanför. Då han tyckte det började dröja alltför länge, hwiskade han: Kommer du snart? Då stack hon hufwudet ut genom fönstret och swarade: Kanske, och kanske inte! Och så blef hon qwar der hon war. — Mordet i byn Schapscha i Kasanska guvernementet, med hwilken fasliga händelse wi liffom andra tidningar kommit wåra läsare att rysa, har lyckligtwis icke