Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1865, sida 3

Hwad får jag för fmar? frågade Lisa slugt. Känner du innehållet? Det är en bjudning. Jag gissar skälet. Jag såg att mamsell Stark for förbi här i förmirdaga; hon ämnade fia wisst på den trefliga Teljebalen. Jag hare tänkt sjelf fara dit men har ingen kavaljer. mr vu galan Lisa? det är ide möjligt; min fäftmö bar ide kunnat företaga något sådant mig omer tande! Fara på en sämre bal! Du ljuger! Herre min skapare! om jag ljuger! Det war flera än jag, fom sågo det; skall jag gå ut och falla in drängarna till wittnen? Härarshöfdingen ryste för anbudet, det swindlade för han ögon; han hade ingen anlerning att misstro Lisas ord. Under det han satte sig ned för att tänkta på far ken, pratade Lisa oförskämdt om mamsell Hanna och sade slutligen: Jag begriper ide häradshöfdingen, som ofta ser den wackra söta mamsell Clara Mandel och ändå fan hålla i med mamsell Stark, fom ingens ting har, och är ftyan till; jag lärde känna henne, jag, när jag tjente der i wåras Wet kanske icke här radshöfdingen af det, att aubben Mandel ämnar teftamentera alla sina penningar åt den wackra Clara. Och, lilla Clara är få söt, få rödblommig, få. Hans na är blek, fyl (Forts.)