Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1865, sida 2

Derpå sprang han upp i sin wagn, helsade ännu en gång, med en swängning af sin hatt och for. Flickorna stodo ett par ögonblick och sågo efter den bortrullande wagnen. Snart syntes den icke mer, och allt föreföll dem som en drömsyn. Selma hade blifwit så redig, att hon på egen hand smög in i huset helt tyst, och begaf sig till sitt rum. Clara och Hanna följdes åt till sin gemensamma kammare, utan att wåga wäcka någon i huset. De lade sig, men fingo icke sofwa, de woro uttröttade af nattens många äfwentyr, och fruktade att ha blifwit bemärkta fom frånwarande och för en möjlig redogör relse inför ven stränga fru Mandel följande dag; de gissade nyfiket hit och dit om hwem den obekante ar: tige beskyddaren kunde wara; de woro oroliga för det begrepp han kunde ha gjort fig om deras befynnerliga beteende, och de längtade att få återse och lära tänna en få fulländad riddersman; slutligen plågades de af den mest brinnande törst efter den bittra salta strömmingen och hade ej en droppa matten i sitt rum. Zal! fade slutligen Hanna och gäspade: vet här ha wi allt för den galna widskepelsen! OM jag för det jag lät min harm förleda mig att gå med på gycklet. Det är dumt att bli ond på en föftman. At! fade Clara, om wi ide gått ut, få hade wi ej fått åka i den sköna wagnen, efter de sköna hä starna, med den föta...7 Här fomnade Clara fött. Medan Mandelffa husets innewånare sofwa, skola wi gå tillbaka några timmar på midsommaraftonen, för att berätta några små händelser, fom höra till wår sannfärdiga sagas utweckling.