Norrländska Korrespondenten – 4 mars 1865, sida 2

vel? Huru skulle de bära fig åt, när de koemmo fram? De stackars flickorna hwiskade med hwarandra om allt detta i stor häpenhet, öfwertygade att wagnsbullret hindrade honom att höra dem. Han fortfor att lemna dem i ro. Just fom de fommo till allgen, fick Clara mod och fade: Nu äro wi framme! Här bo mil Den obetante wände sig och sade artigt: allden är så lång! tillåten mig att köra ända fram till huset. Clara hann icke swara; hästarne swängde in i allgen, oc) innan Clara kunde hitta på någon inmwändning mot att fara ända fram, stannade wagnen wid grinden till gården. Den obekante hoppade af, öppnade sjelf wagnsdörren, fällde ned fotsteget, tog Clara hastigt om lif: wet och lyfte henne ned på marten, samt räckte hanven till hjelp åt de begge andra. Utan att förråda den minsta nyfikenhet om deras personer eller uppförande, och utan att göra någon anmärkning, ide ens med en blid öfwer felen i deras tlärsel, bugade han fig och sade: 7Jag tackar hjertligt för vet stora nöje jag få oförmodadt fått njuta, att föra få älskwärda damer hem; det war en lycka, fom föll från skyarna; jag hoppas att den unga damens opaflighet fnart ffall gå öftver. Derpå räckte han fin hand åt Clara, fom gerna gaf honom fin; han tryckte den lätt och fade: Jag trycker få gerna en få modig och menniskowänlig hand! Farwäl! jag känner bestämdt att wi skola rår ! a åter, om ide förr, der alla goda hjertan mötas. armäll!