DI QILILIIG, HUI ELUD 10—— PEPE n wiss arad, att ve började slåss fins-1T mellan och tillsammans tumlade i mars en. Wid sårana kullerbyttor woro de sa ärdeles komiska; sedan re tagit mark, sprungo be alltid omkring tjugo alnar i den wildaste fart, sedan stannade de plötsliat, wände sig tillbaka och satte sig på batbenen, men i upprätt ställning, samt betraktade några ögonblick med förs särade blickar olycksstället: fedan började åter den wildaste flykt. De gingo gerna upp på taket af ett med skiffer täckt bor ningshus, men togo alltid wägen på brandstegen, emedan den utsljutande tat: foten hindrade dem att på annat sätt tomma ware sig upp eller ned; men fom de der roade sig med att lögbryta fil: fern, få kurerades de för denna förlustelse genom stegens borttagande, fedan de en eftermidrag gått upp. På qwällen gjorde de en noga undersökning om möj: ligheten att fomma ned utefter någon af snutarna, men då de funno detta omöje ligt, togo de, fom det tycktes, med mycken resignation plats på takåsen och befun: nos der helt trankilt qwarsittande föl: jante morgon. Men fram på förmicdagen fom dock deras humör i olag, hwilket hade den wanliga följden, att de flögo i lufwen på hwarann. Omslutande hwarandra rullade de under stridens hetta utför taket och pladask ned i mar: ten. Hwarken mid detta eller många andra siknande tillfällen såg man dem taga någon ffadva, de dansade i baden fom mjölsäckar och tycktes lita litet fom cylika hafwa någon kännina af fallet. Att gå upp i träd och rifwa ned ffatbon war för dem ett ftort nöje, fom be con amore itkate; te upphörde ej med denna sysselsättning, få länge en pinne af nästet fanns qwar. Honan tog från första stund husbons dewäldet öfwer hanen; wi känna ej om samma förhållande eger rum i wilta tillståndet, men hwad dessa björnsyskon angår, war det ett påtagligt faktum. Hon blef äfwen större och hade swart pels, då hanen deremot hade grå; under deras dagliga strider fick den grå pelsen mycket stryk, men dess egare wisade sig dock aldrig kufwad eller kujonerad, utan förswarade sig i det yttersta. Eötsaker åto de med passion; litet firap smetad i pannan på den ena af dem gaf alltid anledning till dagslång strid, i det egaren af pannan, lännande den söta luften, gjorde de widunterligaste försöt att sjelf komma åt läckerheten, under det att den andra eupphörliat höll sig framme och flidade, då wildt flagg: mål ögonblickliat war i ordning. eprittrycker förtärde te få mycket te kunde komma öfwer. RNuset hes dem mi sade sig först genom en ytterlig luftig: het samt de mest komiska hopp och språng, hwarefter följre dåsighet och en lång sömn. Uti en förstuga fanns upphängd en björnhud, just deras mammas. Ungarne wisade sig särdeles begifne att slicka på den flottiga köttsidan deraf, men då de wåldsamt stördes i denna sysselsättning, togo re fin reträtt genom ett fönster ut på gården, och fom det wisade fig att de wid slika tillfällen alltid walde samma ruta, så insattes ej widare någon ny sådan, utan man roade fig mer att förfe: öppningen i fönftret med en rännsnara, ywarefter tillträde lemnades obehindradt åt nallarne, hwilka äfwen oförtöfwadt infunno sig. När de sedan häftigt oroades, togo de fin wanliga wäg genom rutan, då mycket riktigt en af dem blef hängande i snaran, i hwilken belägenhet han wisade en högst öfwerraskar uppsyn. Sedan nu detta experiment några gån ger blifwit förnyadt, fick man je björ: narna före sitt inträte i förftugan från yttre sidan warligt borttaga suaran. Detta och flere andra flag af slughet och förtäntsamhet wäckte påminnelse om sallmogens gamla sägen: att björnen har sex mans wett och tolf mans traft. un