ruari månad 1859 sköts på Byns skog i Ekshärads socken i Wermland en björnhona, fom hade twå spära ungar, hane och hona, hwilka blef: o bibehållna wid lif för att om möjligt uppfödas. De insweptes mil i en pels och fördes till hemmanet Byn, hwarest jagtsällsltapet have sitt nattawarter. Un der färden och ännu mera mid framkom sten till gården tilllännagåfwo de genom ihärdigt qwidande det olyckliga i sin ftällning. Man försökte att stilla deras hun ger genom spenwarm mjölk, som i små portioner ingafs dem, men födan kom upp igen. Ett så kalladt dihorn förföttes oc, men med lita liten framgång. En af jagtsällskapet sökte, i fin björnkärlek, öfwertala en dertill lämplig qwinna att mot hederlig betalning bjuda bröstet åt de späda, men ammtjensten afslogs. Efter flera försök lyckares dock deras ni rande på få sätt, att man stack ett lill: finger i björnungens mun, och på samma gång med en ffed hällde i honom små portioner mjölk, då han sugande på fing: ret förtärde födan. Sedan de en gång blifwit mättade, blefwo de lugnare; att de warmt oms bärdades, bidrog och till deras wälbefinnande, men man måste dock under natten flere gånger mata dem för att få dem att hålla nattro. Djuren medtogos sedan till hofiägmi staren Falks egendom Risäter, hwarest de fingo sitt hemwist. Till en början war deras matande och uppfödande bes swärligt, emedan de alltid skulle hafwa några nattmål, men efterhand tärde re fig att sjelfwa taga födan. Hade man i förstone haft blott beswär af vem, få ersattes detta, ty fedan de blifwit mera försigkomna, så att de obehindradt kunde gå ut och in, blefwo de oc ytterst uti samme att påse. Man kunde närmast jemföra dem med hundwalpar; de woro odygdige och lelfulle lilsom sådana. Med de yngre hundarne lefre de i ganska mäns skapligt förhållande och tumlade med dem omkring; mot menniskor wisade de sig i allmänhet ganska wänlige, fast något be swärlige. När de blifwit mera wuxrne, war det deras manr att resa fig på bakbenen och att nalkas under mumlande: när björnen sålunda kommit tillräckliat nära, följde en omfamning; denna med förde wisserligen ingen fara för lif eller lem, men saknade ej fina mwådor för tä derna. Man kunde ej wara säker, att ide björnens goda lynne i en haft öfver: gick till ett utbrott af dåligt lynne, ifynnerhet om man sökte förkorta omfams ningsceremonien. Man befann fig då i en brydsam ställning, få mycket mera fom man ofta hade att på samma gång reda sig med den andra björnen, hwilken förrättade omfamningen balkifrån. Wid utbrott af ondska brukade de bi: tas, men anwände aldrig derwidlag sina långt farligare ramar. För öfrigt woro de wid goda mätsker, få länge te fingo wara oftörda och göra hwad de wille. Men wilffarigheten fick snart hafwa en gräns, ty de woro särteles odygdige. Till sådana upptåg, fom att flå ut fönz ster och i allmänhet att söka rubba allt från den platå, det innehade, wisade de en oemotståndlig lust; i senare fallet kunde de genom fin styrka och wighet uträtta mycket. Att klättra uppåt en timmerwäga och nedtaga till torkning upphängd fisk, eller att på samma sätt praktisera fig in genom fönster i öfra wåningen och göra rent hus i en hands kammare, war för vem småsaker; lifaledes att äntra upp till toppen af träd. Churu de på detta sätt gjorde mycken både skada och förargelse, woro dock alla så roade af dem, att till och med hushållerskan, oaktadt all förtret, de ajorde henne dock war dem bewågen. Men i trädgårdsmästaren hade de en oblidkelig fiende, och det måste medgifwas, att de : 3ÅHSYrDoen mors pdefferräffliaa ia wärre DA Ä a — —— — — 2—