Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1865, sida 3

mig hjessa ilar mot land och sedan åte med ett melodiskt sorl sjunter tillbaka hafwets moderliga sköte. Ditt öga har hwilat sig: — ännu er gång mill du njuta anbliden af den ner gående solen, men hon är redan för swunnen — för att öfwer nya lände och nya haf förbereda sitt allt lifwande ljus, för att wäcka otaliga millioner nyc warelser till njutning af den ftrålande dagen. Blott te eldröda molnen, fon lit rörhwirflar af en oerhörd brand pråla i alla färgtoner af guld, skarlakan od purpur wid vefira himlaranden, förkunne ännu den nedgångna himlakroppens här: lighet; liksom efter en hjeltes bortgång ekot af hans bragder ännu länge åter: ljuder bland folken. Doc, slutligen förs swinna äfwen dessa sista fpår af ljuset, natten segrar öfwer dagen och allt djus pare mörker sänker fig öfwer himmel och jord, liksom wille det inhölja hela naturen i en swart litswepning. Men blott skenbar och öfwergående är denna dödens seger, tv först natten öppnar för oss oändlighetens portar. Dagen förs minffar wår horifont, natten widgar ben i det omätliga; dagen inskränker wåra blickar, men natten låter dem fördjupa fig uti werlosalltets obegränsade ryms der. Så hoppas wi att äfwen wår död skall föra oss genom natt till ljuset och öppna för oss portarne till ett högre och friare lif. Hwem förmår wäl skildra den ftjerns beströdda himmelens prakt, denna ly sande skara af strålande och skimrande fos lar, som så aningsfullt tindra på det swarta firmamentet och liffom milstolpar i oändligheten, liksom den Allsmäktiges härolder förkunna Hang skapelses gis gantiska byggnad! Med färger af förwillande likhet lå ter målaren den strålande månen afspegla fig i sjön eller morgonrådnaden förgylla de waknande ängarne: han fan på fin duk för of framtrolla urskog, haf, berg, allt hwad på jorden utmärker sig genom skönhet eller öfwerwäldigande storhet — men den nattliga himmelens under öfwerstiga hans krafter, ty huru skulle han wäl wara i stånd att framställa det gränd löfa, huru inom en liten målnings trånga rum för oss upprulla etherns omätliga rymder. J alla tider, i alla zoner har den stjernbelysta himmelen uppwäckt fröjd och andakt i menniskans hjerta, så snart hon blott hunnit wäxa ifrån det råaste bars bari; ja re första känslorna af andakt, den första aningen om den Allsmäktige torde wäl hafwa uppstigit i hennes själ, när hennes öga försänkte sig uti det nattliga firmamentets djup och stjerna på stjerna tindrade emot henne från denna majestätiska töme, hwars hwalf utbreder sig öfwerallt och hwars pelare ingenftä des stå att finna. — —— —h SCAOAnO AA. .