Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1865, sida 3

flican både utan och innan. Hon skall blifwa min gullgosses egendom med hår och hull och gods och gull innan årets slut, så sannt jag heter Sara Turk! Så här ffall det gå till. Derpå meddelade gumman fin liftiga plan åt fin gullgosse, fom lyssnade ifrigt, längesedan erfaren af klokheten i alla hennes råd. När hon slutat, tryckte han tacksamt hennes hand till afffed och fade: Jag lyder dig helt och hållet. Emellertid far jag nu till löjtnant Winkler; få fe huru lyckan gynnar mig der; tappar jag på spelet, få ftafz far du mig lyda i kärlek. Fröken Selma är mwerfeligen intagande, när man wärrerar henne rätt. Fare wäl, fira Sara! gamla, hederliga skyddsengel, du halp mig fom pojke ofta från stryk af falig pappa, du har sedan hulpit mig i många fmå affärer, fan du nu skaffa mig den rika Selma, få kommer jag ifrån alla de satans bekymren för björnarna i Stockholm. Farmwäll! SKlodan war redan fem då löjtnant Åågenflykt lemnade Saras stuga. Utanför i skogen gick hans swarta springare helt stilla och betade nära intill jtugan; han hwisslade blott, häften fom lyrigt till hor nom, han swängde fig upp i sadeln, och red i sträck fram på skogsstigen. Det hör till kännedomen om löjtnant Båxenflykts lynne, att han war lika öm om fina häftar, fom sträng mot sitt folk. Följden war också att hästarna lydde honom såsom hundar, och folket som wargar. Kaleschen med de trenne flickorna kördes helt sakta i sommarhettan af herr Mandels stalldräng, eller rättare sagt hästarna gingo sjelfwe, som de tyckte, hemåt, under det Lasse på kuskbocken nickade den ena