mig en gång till. Jag träffar eder alla tre. En får dan kalkonhöna, den der Hanna! Swad är det du mumlar, mamma Sara? fade löjtnant Bågenflykt, fom framträdde ur fitt gömställe och wred fitt läppstägg med ftor sjelfbelätenhet, beswärjer du trollen ? Jag bejmwärjer min gullgosses lycka, söta min unga herre. Nå, hwilken war bäst af de tre? OYnekligen den lilla rofentnoppen ! Aja, till utseendet, yngst och aladaft. Men hon har ej twå styfwer. Hon är på nåder hos fin fars broder, Herr Mandel; han fan wäl ha fina fyrkar, men han släpper icke en witten från sig så länge han lefwer, och hans fru, det skrumpna russinet, lär nog lefwa efter honom tills hon blir hundra är. Der: före har den stackars Clara ingen friare, men jag ffall nog ffaffa henne en, efter hon är höflig och snäll mot ålderdomen. Zag fan taga den der häradshöfdingen från Hanna och gifwa åt Clara, min aullgosse skall taga fröken Selma, hon har twå stora bruk och myc: fet penningar dessutom. Min gullgosse, stackare, har ide något gull han, annat än sitt gullhjerta. Bet du säkert att hon är rit? frågade Iöjtnanten ifrigt. Ja, jag har hört af köksan hos Mandels, som har fruns förtroende, att fadren lemnat efter fig öfwer twåhundratusen riksdaler åt henne. Mandeln är hennes förmyndare, och den är ide swår att knäcka. Hon skall ha en bror, men den lär ha ftannat utrikes för alltid. Men jag fruktar att fröten Selma ide blir mig bewågnare än någon annan. Jag har werkligen förs forat modet fom friare, efter så många nederlag. Bar lugn och gör fom jag säger. Jag känner