Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1865, sida 2

förr än wi begge blefwo ett par, och se han war en riktig karl, Gud finne fjäla! Gumman torkade torra ögon, liksom trollgmins nan Tock wid Balders död, med ärmen och tystnade. Derpå tillade hon med låtsad likgiltighet: milja nådig fröken och mamsell Clara försöka, så kunna de följas åt, på wägen, men mid korswägen fär blott en i ifender gå fram. Den andra bör emellertid gömma sig wäl i skogen, och icke se på sin wäns wålnad, ty det kunde bli stor olycka för begge. Men mamsell Hanna bör icke gå med alls, hon har ingen tro. Hon får ingenting fe. Mu tror jag att det fan wara nog, fade Hanna och steg upp från stolen, der hon sutit hela tiden, fom en ganska liknöjd åhörarinna. Selma gick fram till Sara, tryckte gummans hand, och lät ett par riksdalerssedlar slinka med. Den giriga Sara lyste af fröjd, och neg djupt. Clara hade ingenting annat att gifwa, än ett gladt leende och ett tad! tad! söta, rara, lilla gumma för en få ror lig ftund! Hanna brydde fig ide om att gifwa något, oh tyckte fig ide hafwa något att tacka för, wisande gum man få mycket förakt, att hon ej ens tog afsked. Derpå trippade alla tre flickorna hastigt genom skogen till kaleschen, som wäntade wid landswägen, och foro hem. Sara knöt näfwen när dörren ftängdes efter flictorna och mumlade: Wänta du, sturska ftotholmss slyna, du skall få för det du föraktar kloka gumman! Men du, englablida Selma, dotter af den enda, som haft mitt hjerta, du skall få min gullgosse, oh du glada unge, fom tackade mig, du skall nog få tacka