Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1865, sida 2

i himmelen, om hon går ut en midsommarnatt: till en foråmwäp! Nå ändteligen! utropade Clara, kfomma wi till faten. — En kiok gumma sade åt mig klockan tio på midsommarqwällen skall du äta nio salta strömmingar, tag derpå ett lakan öfwer hufwudet, gå ide landswägen, utan öfwer all mark, få rakt fram fom möjligt, öfwer gärdesgårdar och diken, plocka på wägen nio olika slags örter, och bind dig en krans deraf, säg icke ett ord på wägen, om du möter någon, se icke tillbaka, aråt, ide skratta ide, utan gätyst som en hare i skogen fram till korswägen klockan tolf. Gå så fram midt i korset, skaka ditt lakan och säg: Hwem will ha mig? Säg det tre gånger, så kommer den, som är bestämd till din man i himmelen od) wisar fin wålnad tydligt! för dig. Men rör dig ide ur stället, ty då dör du på bnonblidet. Nå? utbrast Clara häftigt, hur gick det? Jag gjorde fom gumman sagt, och tom till fors wiägen klockan tolf. Sag hade fått en guldklocka till ffänf8 af ... men det törs jag ej säga få att nådig fröfen hör det. Gissa, nådig fröken, gissa mina små mamseller! hwem fick jaa fe? Polisbetjenten? jo pytt! Perukmakargesällen? tad wackert! Styckjunkaren? ret war ingen wån! Någon annan af tjoget? Nej, bättre opp, ingen af de der wanliga spelewinkarne, utan en riktigt hejdundrande karl i fiömanstläder. NÅ, än sedan, hwad fade han? Syan fade ingenting, oc) jag darrade fom ett afplöf, han förswann fom en rök, och jag fprang hem helt fundersam. När jag fom hem danfade folket ännu på logen, och bland dem war juft han sjelf, Swen Turf, nya båtsman på roten. Det dröjde ide länge