Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1865, sida 2

Den kloka gumman. Af Nepomuk. (Forts. fr. N:o 13.) Det war ett muntert lif, sade jag, fastän jag fick ingen lön, utan bara owett, sommar och winter. Men jag fick fullt upp med drickspengar af alla resande; der bodde herrar från alla landsorter, med hwilka jag blef bekant; alla tyckte om mig; der må I tro att jag lärde känna rika skåningar, fom kråmade fig och fforrade, enwisa finnar, dryga tystlåtna östgötar, ftorpratande smålänningar, samt trefliga wermlänningar, ibland dem war också frökens far; åh, jag kände honom fom ungkarl, han hade ofta hos fig på hotellet en hel hop af de muntra gossarna, fom kallade fig 7Smvenffa botten, åja, nog dracks det i botten på gammalt swenskt wis. Jag förstod mig så wäl på att sköta ungherrarna, utan att någonsin låta narra mig till tokeri, så att jag till slut fick ihop en samlad styfwer, för att slippa tjena och få owett. Det blef snart bekant att jag hade utlånta penningar, ty wissa personer ha lika godt wäderkorn på penningar, fom räfwen på höns, och jag fit ett halft tjog hyagliga friare; det war en polisbetjent, en perukmakargesäll, en styckjunkare wid artilleriet, ja, allesammans woro rara karlar, och jag wägde emellan de tre första; vå kom jag en midsommar att följa med min matmoder, som hade en slägtina på samma gård, som nu herr Mandel rår om. DÅ fit jag höra talas om huru en flicka fan få fe den man fom är bestämd för Henne