tet nästan fer eldsängdt ut. Öfmer pannan hänga några fritt swäfwande lockar ner åt näsan, men i naden är håret fi stadt i fason af en 8. Ofmanpå denna röda frisyr bäres en liten hatt, fom med hwarje dag blir mindre, och fäftes wid håret med stora nålar. Säigen fjelfwa mina hulda damer, om I ej finnen denna mode — rysligt ffön ?! — Lejontämjaren Hermann swäfwade wid en af de sista representationerna i circus Suhr i Pesth uti den yttersta lifsfara, ty den stora lejoninnan som Hermann retade med rådt kött, lät höra ett fruktanswärdt rytande oc) rusade på honom. 3 samma ögonblick affyrade en wid buren stående tjenare ett skott, lejoninnan sprang tillbaka men, blott för att med ännu större wåldsamhet störta på fitt offer. Hermann sökte uppnå burens dörr, men lejoninnan fattare hans hör gra hand, genombet den och afslet pet singret i twå delar. Efter flera skott utifrån skyggade ändtligen det förgrymmade djuret tillbaka och den oförskräckte tämjaren lyckades komma ut. — När skall en gång denna ändamålslösa dressyr, som blott spekulerar på publikens råhet, upphöra?