— — — ——— — —— ——— — — — —— jag tyder vet är ganska roligt att höra taffefpådos mar, fastän jag fom ni fäger ide tror på vem. Ni är en klok menniska, men mången är wida klokare än ni. Ja, då är det omöjligt för mig att spå. Kaf: fet wisar intet annat än grummel i en otrogens när: maro. Men jag wille få gerna weta om jag ite snart får någon friare? fade Clara. Tycker ni ide, mor Sara, att jag också kunde få åtminstone en? Fo mift, fade gumman, fröfen Selma, har sju friare och hon wet ide åt hwilken hon skall gifwa fin stora rikedom och sitt ännu rikare hjerta! Selma rodnade lifligt, öfwerraskad att gumman i den ensliga skogsstugan hade så noga reda på hennes förhållanden. Men efter fom fruntimmerna nu gjort fig be swär med att komma hit liksom englar och friska upp gamla gummans hjerta med få mycket wackert att ffår va, få skall jag ide wara ogin, utan gifwa ett mycket bättre råd än hwad fom fan winnas i kaffegrumset. Om nådig fröken och mamsell Clara behaga, få tfunna de ju i den natt, fom blir, sjelfwa få fe fina tillkommande mäns wålnader. Mamsell Hanna lär icke bry sig om det, emedan hon är förlofwad. Deri har ni ganffa rätt, lida gumma, ty fom ni säger, kommer min fästman sjelf Hit, och jag hwarfen bryr mig om eller tror på några wålnader. Det är bara färingprat och ftrod. Ja, för de otrogna, fom äro blinda, fade Sara med en förtrollande säkerhet,men jag har pröfwat vet sjelf. Om nådig fröken och mamsellerna ha tålamod att höra, få skall jag berätta huru jag midfommarnatten 1773 fick fe min mans wålnad wid fors