Den kloka gumman. Af Nepomuk. (Forts. fr. N:o 11.) Det tredje fruntimret war tydligen den äldsta, redan öfwer tjugofem, med faftaniebrunt hår, ljusblå ögon och en bländhwit hy; hennes blick uttryckte ett fiormiskt allwar, oh tycktes mera wänd inåt hennes eget hjertas, än på de yttre föremålen. Hennes höga och ädla figur uppbar med lugn wärdighet en kornblå sidenrock. Dessa trenne wackra och prydliga unga flickor woro en werkligen lysande uppenbarelse i den gamla hexans mörka boning med det forntida bohaget. Löjtnant Bågenskytt stod osedd i den inre fammaren, hans ögon blixtrade lik ett lodjurs, då det ur någon mörk gömma blickar fram på några om sin fara okunniga små lam. Sara Turf fatt lugn och sluten mid fin fpinnrod, och lät den furra, liksom hon warit ensam i stugan. (Sod dag, mor Sara! fade rosenknoppen med ljusgröna klädningen, mwi ha åkt ut litet på eftermiddagen, och det föll of in att i förbifarten hetfa på mor Sara en gång; wi ha hört så mycket talas om mor Sara? Det är ju mor Sara Turk? Gumman nidade jafande. Rofenknoppen fortfor att föra ordet, sprittande, nyfiken, leende; den silfwergrå satte fig på en game mal stol, litgiltig, stolt och betraktade Sara med en