Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1865, sida 4

Och en engel, mild och skön, IIviskar till er dessa orden: Fader, med din anda var, Uti barnens hjerta inne, Skydda deras ungdoms dar: Lär dem hafva dig i minne! Gömmen i er unga själ, Hvad som blef af modren gifvet, Då af er hon tog farväl; Gömmen det för hela lifvet! Ack, det är ett arf så stort, Värdt, för andra arf, bevara, Ty det visar till den ort; Till det land dit hon fått fara. Glädjens att J hafven qvar, Ån en Moders Mor, den ömma, Som en kärlek till er har, Den J aldrig bören glömma. O, så torken tären från Edert sorg-förgrätna öga; Och till Gud i bönen gån, Han, den vännen i det höga! Gån till honom först och sist, Och i tron hans namn åkallen! Uti all sorts sorg och brist, I Guds hand er anbefallen! Hur än under lifvets färd, Vägarna för er sig skilja, Ljus den blifver nog er verld, Blott J gören Herrans vilja. B. —— RA AR RER RS