Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1865, sida 3

På hufwudet bar hon alltid en bindmössa af grönt siden, lik en stor spansk fluga, och ett wäl struket stycke, med hwilket hennes uppslätade hår täflade i hwithet. Uti hennes hopfallna, skrynkliga anletsdrag glänste ännu ett par lifliga mörka ögon. På hennes mar gra fingrar, life en jättespindels ben, lyfte breda gullringar. ) Det war på förmiddagen den 23 Juni, allt stod i sin fägring i hela nejden, solen sken hett på slätten, men i skogen war det swalt, hackspikarna pickade, eforrarna klättrade upp och ned i granarnas aröna måningar, blårufwor swäfwade ofwanom i den ljusaste dagern, och skogsharar skuttade öfwer den fuktiga mossan med tillbakalagda öron. Jnne i stugan gnolade gumman på en gammal folkwisa, spinrocken snurrade, arå katten murrade, taffes pannan puttrade, göklockan knäppte och flugorna furs rade flitigt Plötsligt hördes en sakta, ödmjuk knackning på dörren. Se få ja! mumlade Sara Turk till fatten, fin enda förtrogna, fom också aldrig förrådde henne med någon hemlighets otidiaa utspridande, jag tytte att wi borde funna få wara i ro på midsommarafton, du, Grålle och jag, men det är ogörligt. Det är alltför be: swärligt att wara få Hof fom jag, ty alla menniskor trängas här hos mig, dag ut och dag in, söcken och hela, för att få bjelp. Faq är rättnu trött wid detta sefwernet, ty nu har jag öfwernoz till döddagar, för mig och dig, Grålle. Grålle jamade bifall, alldeles som om han förstått henne, och flifade fin tass, för att wara riktigt fin när främmande fom. Knackningen hördes ångo något tydligare, men