Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1865, sida 2

frus bekantskap. Jag war idel öra, och återger här hwad han meddelade mig: Han hade fordom warit kommissioner åt en rysk adelsman, hwars besittningar lågo i hwita Ryssland, på Dinas högra strand, och måste företaga en temligen låna resa till trakten af Narva. För att spara en: omwäg, färdades han öfwer den tillfrusna Beipussjön, fom utgör aränsen mellan Liffland och det eaentliga Ryssland. Denna fiö, fom har en betydlig länad, genomkorsas i åtskilliga riktningar, vå den är tillfrufen, men isynnerhet der den är längst, och Ryssarne hafwa lättat denna wäg för resande derigenom, att de på densamma inom wissa afstånd från hwarandra uppbygagt baracker, der man finner en beqwäm till: flyktsort. Att illistighet och förräderi ofta lura på ven resande mid dessa skenbart för honom wälgörande inrättningar, har wisat fig ganska ofta, och bekräftas ännu mera genom nevanftående berättelse. Det war en mörk winterafton, vå ven hederlige mannen upp: nådde sjön, sjelf körande en liten lätt släda. En häftig snöyra gjorde resan olidlig för den eljest mid an-. strängningar och strapatser wande unge mannen och han önskade ingentina högre, än att uppbinna någon af hyddorna, för att finna skydd mot den hwassa, falla ) blåsten på isslätten och mot det förfärliga yrwädret. Wägen blef allt beswärligare för hästen, ty den tilltagande snömängden utplånade hwarje spår. Stånkande gick vet arma djuret fot för fot, och den resande wadade otålig bredwid slädan i djup snö. ÄÅndtligen tycktes de åter befinna fia på em banad wäg hälft oh körswen andades friare, men ännu syntes ingen tillflyktsort, hwaefter båda längtade lika mycket. Owä-. dret fortfor, den häftiga kölden tilltog allt mera, och en nordisk winternatts alla fasor tycktes förena fig att: