Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1865, sida 2

handen emot bröstfickan, som wille han förswara sitt gods mot rofgiriga fienders händer? Matroserna hafwa ganska tydligt wisat sin lust att få hand om den dyrbara portföljen; — det har af denna anledning tillochmed föregått ett slags myteri ombord, och faps tenen har med stränghet måst kufwa matrosernas elaka begär. Men nu, i farans stund, är wäl ingen som tänker på dylikt. Enhwar synes sysselsatt med för: beredelserna för framläggandet af räkning inför den store redaren derofwan, att icke finnas alldeles oförberedd ifall resan skulle afslutas iden sista winterhamnen, i böljornas kyliga famn. Lätt, raskt och dristigt kämpade den wackra fos nerten med den brusande stormen. Som då en ffidlig simmare dyker och derpå refer hufwudet och skakar de wåta lockarne ur ansigtet, i det han ler åt leken med böljorna, så simmar och dyker också skonerten, i det han dansar framåt mellan de wilda wågorna. Med lättade hjertan blickar folket från land ut efter fartyget, som alltmera aflägsnar sig. De flesta af den stora hopen hade gått sin wäg, endast en liten flock kunde icke hafwa på samwetet att ha öfwergifwit skonerten förr än den war ur sigte. På en gång wändes stäfwen åter mot land, och buret på stormens mäktiga wingar flyger fartyget in, sökande döden på sandreflarne. Första och andra refweln passeras, men på den tredje stöter skonerten få wålrsamt, att masterna med segel, tågwirke och allt störta öf werbord. Pi tand fick man brådtom med att sätta båt i sjön, men rärdningsmanskapet war alltför fåtaligt och de flesta wägrade att wåga lifwet för främlingarna. Efter flera fåfänga försök lyckades det dock några få behjertade män att rädda manskapet. Kaptenen kom