Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1865, sida 3

sta wäsende mar sammanwuxet med hang färlet I Lika glödande fom Cornelias kärlek, war äfwen hennes swartsjuka; men hon hade äfwen en önskan att bekämpa den. De band, som hon wille pålägga honom, måste wara heliga. Hwarje minne af en fora lig förfluten tid, hwarje tanke på en ångerfull fram tid försjönk likwäl till ett intet wid det bländande: skenet af denna kärlek, fom hade förwandlat hela hen nes wäsende i dess innersta djup. Hon war ide längre den glada, muntra och qwicka flickan från förra I tiden, ej eller det stela dödskalla, blott ännu audante wäsendet, icke heller den genom kärleken till nytt lif uppwaknande Pfyche; hon war en eldslåga, som måste förena sig med en dylik, eller och förtäras, ty hon tänkte, kände och lefde blott för Moritz. Huru han war älskad, wisste han ide, ty Cornelia hade alltid bemödat fig om att för honom synas endast fom en lugn wäninna. Jcke tacksamhet, ide medlidande, utan en motswarande böjelse i hang eget hjerta, skulle föra honom till henne. I Att Cornelia war dyrbar för Rosenberg, kisade hans innerliga förtroende, hans längtan efter henne, hang tysta fråga mid afskedet: När få mi åter fe hwarandra? och likwäl sågo de hwarandra dagligen; men ingen af dem tänkte ännu på någon närmare förbindelse. ö Lyckans gudinnas nyckfulla lek skulle då föra dem närmare. Cornelia wann en stor, wacker landtegens dom, ej långt från M, på en lott, som farbrodren en gång på skämt hade gifwit henne. Cornelias första tanke war att meddela Rosenbera denna glada underrättelse; han afhörde henne tankfull och gick hem sorgsen, nästan förstämd, denna afton. Hans besök blefwo nu mera sällsynta. I l ö