hennes naturliga älskwärdhet och återkommande mun terhet, och således kunde det icke slå fel, att icke snart en krets af tillbedjare kringswärmade den rika bantirens älskwärda brorsdotter. Men till tantens stora förwåning war Cornelia liknöjd om dessa hyllningar, ty ven sistnämda lefde i en inre werld, i hwilken Moritz, lik en klar stjerna, blickade ned från sin blå himmel. Hon wisste att hon war lika gammal med Moritz; men hon sträfwade icke heller efter att tillhöra honom genom ett annat än själens band. Moritz skref ofta, icke passioneradt, utan inner: ligt och werkligt; hennes bref woro deremot warmare och mera hängifwande, ehuru det war blott ett swagt återsken af hennes känsla. Enligt hennes tants önskan deltog hon i åtskilliga förströelser, wisade fig på fon: serter och baler, war ibland rätt munter och Alad, men ofta återwände pötsligt den dystra fmårmodigheten, fom då warade hela dagen. Hon drog fia då tillbaka till fin ensamhet och utandades fin läng: tan efter Moritz i sånger, fulla af känsla och wemod. Moritz hade nu slutat sina studier såsom läkare och mer än något annat hänseende bestämde Cornelias aranskap honom att genast wälja hufwudstaden till sin wistelseort. Cornelia tyckte nu att han war allwarligare och manligare än förut; hans skönhet förtjuste fruntimmerna och hans blyasamhet förs sonade männerna med gracernas älskling. Cornelia war dock nog klok att tänka att en Yngre, wadrare flicka snart skulle intaga den platsen i hans hjerta, fom hon nu trodde fig ega. Hon unnade honom häl kärlekens lycka, men likwäl war det henne olidligt att tänka att den öfwer allt annat älffade skulle tillhöra en annan qwinna, fom omöjligt kunde så älska oh förstå honom, fom hon, hHwars inner