Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1865, sida 3

Med denna förwånande slösaktighet fom utmärker dem fom äro rita på lyda och aldrig tro att de tunna göra bankrutt, bortfafta wi i barndomen ren lycka wi lör ögonblicket njuta. Det tyckes nästan som wi skulle kunna se ett af bewisen på mår oktödlighet i detta öfwerdåd hmwars med wi slösa bort tid, alldeles som wi hare ett duntelt medwetande att wi ega en hel ewighet deraf till wårt förfor gande! men då wi komma in i medelåldern ha wi en benägenhet att kasta blicken tilbaka. För en medelålders menniska är tillwaron ej längre en dröm, utan en werklighet. Hon har ej fyns nerligt mera nytt att wänta, ty faratteren af hennes lif är wanligen wid denna tid fullt bestämd och stadgad. Hens nes yrke, hennes hem, hennes sysselsätt-. ning blifwa allt framgent till största delen hwad de redan äro. Hon gör hädanefter få nya bekantskaper knyter inga nya wänskapsband: Med medeläldern är den högtidliga tanken förknippad, att lifwets sista afdelning nu på fullt allwar börs jat, och det är då, halfwäges mellan waggan och grafwen, fom menniskan börs jar blida tillbaka och med en mwifs ånger full känsla förundra fig öfwer att hon kunnat låta ungdomens dagar gå förbi utan att njuta mera deraf. Det är den tantfulla höstkänslan, det är def halft sorgsna intryck wi erfara rå årets läng. sta dag är förbi och hwarje följande dag är fortare och dagsljuset mattare och de swagare skuggorna tillkännagifwa attnaturen med jättesteg skyndar till fin mwintergraf. På samma sätt ser menniskan tillbaka på fin ungdom, När de första grå hår stråen blifwa synliga, när den owälkomna sanningen tränger fig på mens niskans själ, att hon ej längre går uppför fluttningen, utan utför, och attfolen redan dalar mot wester, då blickar hon tillbaka på de ting fom ligga bakom henne. Detta är wisserligen en helt naturlin länsla, men är det friftendos mens håäga fänfloftämning? — — — Nej. Wi, som ega ett oförstörbart och oförgängliat arf, hwad ha wäl wi att skaffa mer förflutna ting? När mi woro barn tänlte wi fom barn. Men nu ligger mannaåldern med sitt allwarsamma arbete framför oss, och sedan kommer ålderdomen, och så grafwen, och så hemmet. Och på retta wis är i en kristens lif mannaåldern någonting bättre och förs mer än gosseåldern, emedan det är når gonting mera moget, liksom ålderdomen borde wara någonting ljusare, lugnare och fridfullare än mannaåldern. Det finns för meuniskan en ny ungdom, bättre och heligare än hennes första, om hon blott will blida framåt och ej tillbaka. Det liager en alldeles egendom lig hjertefromhet och ett rörande allwar i en kristens ålderdom som jemnt och långsamt mognat. Det är då som ormens klokhet parar fig med dufwans ens fald; det är då fom mannens fafthet förenar fig med qwinnans mildhet: det äv då fom ren alltid gerna något sträfwa