Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1865, sida 3

gå, men gjorde det ganska illa, och med en bedröfwad min. Lundin inbillade sig, att hon sett honom falla af häften och att Hon redan få införlifwat fig med hos nom, att hon tänkte fig hur han nu behöfde gå, och led af hans förmodade smärta. — Det är ide farligt! söta mamsell Lowisa. Jag hoppade af den enwisa hästen, för att ide komma för sent. Jag wågar allt för mamfell! Mamsell Lowisa rynkade näsan; ett elakt tecken, men han fortfor: — Jag fid wäl en törn, men det betydde ingens ting alls. Jag är nu här, för att höra min dom! — Min bästa herr Lundin! jag har tagit på mig skorna, för att försöka dem, men de äro för små. — Omöjligt, ingen har få små fötter, fom mams fell! inga skor kuuna wara för små för mamsells fötter: — Jo, jag tål inga trånga skor; jag är från barndomen wan wid wida, och mycket rädd för skor, som klämma. Jag kan icke begagna herrns arbete. — Ack, den satans werkgesällen har kanske icke rättat sig efter måttet. — Har herrn sjelf icke gjort dem? — Jag? Nej, jag nedlåter mig aldria i lästen; jag tar endast mått af utmärktare kunder, serdeles damer; jag har så stora affärer att sköta och mycket bestyr med regementet, sedan jag nu blifwit or dir narie löjtnant. Lowisa lät honom prata en stund, bytte oförmärtk om skor, och trippade sedan helt lätt öfwer golfwet, med en så glad min, att Lundin blef förtjust, och trodde att han och hans skor ändtligen tagits till nåder. (Forts.)