Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1865, sida 3

wida drygare beskattning, som städerna draga — i bewillning, i tommunalutslyrder och i landstingsskatt, då sådan börjar utkräfwas. — Också i Örebro — yttrar Lrebro Läns tidning — hafwa personer allwarsamt ifrågasatt stadens förwandlande till köping, ett ombyte af namn och rang, som skulle minska reprefentatioustoftnarer, dryga utgifter för lagskipning och öfwertalig polig o. s. w. På det hela wore det wäl icke mera än rätt, att litställigheten mellan stad och land, fom på de sednare åren mycket ber främjats i flera afseenden, der städerna haft fördelar framför landsbygden, utsträcktes också till sådant, hwaruti ftä derna draga den drygare tungan. Ett eftersträfwanswärdt mål wore en jemn och likartad beskattning öfwer stad, lands lag och bergslag samt, i sammanhang dermed, upphörande af alla privilegier, af hwad slag de wara månde. — Med anledning af ofwanstående yttrande tillägger Ostgöta Correspondenten följande: Utan att kunna säga, att mi hört samma åsigt återljuda inom Linköping, ligger den dock ganska nära till hands. GStädernas riksdagsrepresentation, det s. k. borgareständet, har under flera rifgdagar sjelft gått i spetsen för upphäfwandet af alla stadsprivilegier och arbetat för deraf följande litställighet stad och land emellan. Ehuru t. ex. def. k bränmin8medlen från mer än en synpunkt obestridligen kunde betraktas säsom warande af privilegii-natur, ansåg likwäl majoriteten inom ståndens enskilda utskott wid sednaste riksdag fig ide böra taga fig det till godo, hwilket också sjelfwa ftåndet sedermera mid ärendets allmänna ber handling allmänt gillade. Man fan der: med säga, att städernas representation en gång för alla afswurit alla s. k. ftadsprivilegier. Och wi meta, sanning, ide heller nu mera några qwarstående får dana, fom funna betraktas wara för upp: stärernas innewånare af fördelaktig egenskap, hwaremot åtskilliga ganska tunga och tryckande bibehållas till följd af sjelfwa ftads-privilegiet. Enär landsorterna hitintills sträfwat till likställighet med ftäderne i afseende på handel och näringar, samt i detta fallet med beredwillighet tillmöteskommits af städerna, kan den tanken ej annat än uppstå, att äfwen städerna i sin ordning böra sträfwa till likställighet med landsorten i alla bee stattningsfrågor, såwäl med hänsyn till ren allmänna bewillningen, fom fommunalutskylder och landstingsskatt. I fåvan rigtning hafwa äfwen röster redan höjt sig wid riksdagen. Wi antaga äfwen gerna att frågan har en framtid för fia, äfven om den för det närma: rande har många swårigheter att öfe werwinna. — ää40 . 6