Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1865, sida 3

på gatan, der Lowisa hade sitt hus. Han hade stor swårighet att hålla sig rätt i sadeln, hästen stötte litet och tyckte ej om hans sätt att Hålla tygeln. Han bör I jade att swettas, och den trekantiga hatten föll emel-. lanåt ned, än i naden och än på näsan. Han red om en ung yrkesbroder, en blygsam och anständig, men något tarflig karl, fom gick åt sidan för den granna Lundin, och ödmjukt tog af sig hatten. Lundin uraktlät icke att hålla inne ett ögonblick, för att låta den beskedliga kamraten se och beundra honom i all sin herrlighet. Men hans okloka sätt att behandla hästen retade denne, i stället för att stanna honom, och han satte derföre af i fullt fyrspång utåt gatan, och Lundin kunde ej hindra det; den trekantiga hatten föll af, och Lundin måste ropa på hjelp, då han fördes framåt mot sin wilja, förbi Lowisas fönster. Han höll sig fast med krokiga knän, och gripande i hästens mahn ö i i I I guppade han upp och ned, till förluftelfe för alla gat: pojkar, fom följde honom med hurrarop. Ett par starka karlar sprungo fram, för att hejda häften, men denne war ej få lätt att taga, åtminstone wille han göra fig af med den beswärliga ryttaren, förrän han gaf fig, och kastade med en häftig sats hr Lundin i gatan, få att denne stötte fig illa i ryggen. Men här mar ingen tid att försumma: Lowisa mwäntade på slaget, stunden war inne; han anförtrodde fin häst åt karlarne, fom lofwade att leda hem den, och fick lyckligtwis igen fin granna hatt af en polisbetjent. Derpå begaf Han fig, haltande och werkbruten efter fallet, nppför trapporna till det wackra husets sköna egarinna. Hon war ensam i salen, och tycktes försöka att