Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1865, sida 3

— Men, min bästa herre, jag wet icke om jag fan anses såsom betant. — Ack, swarade Lundin, med den meft inftällsamma uppsyn, hwilken stöfwelkonstnär anser ide mams sell såsom en kär bekant! Det fruntimmer, fom bar H så upphöjda åsiater, fom är få wälvillig för oss fot-: beklädnadsfabrikörer, förtjenar allas wår hyllning. — Jag är mvcket tacksam för herrns goda tankar om mig, men jag tycker icke om baler, och dansar icke numera. — Åh, det war förundranswärdt! ingen dam skulle få prydda en danssalong fom mamsell: jag för: sätrar att det ide blir någon simpel bal, utan hos Dovidsons, norra paviljongen, flärd med blommor och granna löf, och få skall det serveras glace åt da: merna. Den fom gynnar skeartister, bör dansa myc: fet, ty dansen befordrar förbrukning och afsättning på skodon. Men all Lundins wältalighet förledde ide Lowisa, som fortfor att wara obewelklig. Lundin hade icke wäntat sig en sådan enwishet; han kunde icke tro att en flicka skulle funna afslå en bjudning till en bal, och han wände länge på sin nya hatt, på det både den och hans aula handskar, skulle wäcka hennes uppmärksamhet och ingifwa henne den öfwertygelsen, att han war gentleman. Men haftigt fick han en högre ingifwelse, då han ö såg ett fortepiano i vummet. — Mamfell tyder wisst om musil? — Mydet, herr Lundin. ; — Ack, tillåt mig då att erbjuda en loge på stora operan till i morgon, för mamsell och assessorns! vet är Friskytten; — få rar pjes. : — Sag tadar få mycket för det hederliga anbus I I I . I