nerhet en flicka, fom hade wälwilja för det wällofliga skomakareembetets medlemmar. — Jag är öfwertyaad, sade han till sig sjelf, att jag är Stockholms gentilaste och mest bildade ffomafare; blott bon får fe mig, skall jag behaga henne. Men hon war osnnlia, och han blickade förgäfs wes upp till de stora fönstren. Slutligen fattade han ett djerft beskut, klädde sig på det utsöktaste i sina nyaste kläder och anmälde sig hos henne. Han bugade sig sju gånger för henne, innan han förmådde få fram ett ord, ty hennes wackra utfeende, stolta hållning och fina småleende förbryllade honom. — Bar få god och fitt, fade hon; jag är dotter till en skomakare, och fer gerna min fars medbrö: der i yrket. — J embetet, min nådigaste! rättade henne Lundin; mi äro embetsmän. Min far wille ite att det skulle heta få. — Mamsells far war en hedersman, swarade Lundin något slagen. Hon tröttnade likwäl snart wid Lundins något närgångna mönstrande af hennes person, utan att han fick fram något ords hon fade derföre: Hwarmed fan jag wara herrn till tjenst? — Jag cch mina bättre wänner, icke bara ftöf welmästare, utan annat fint folk, ämna gifwa en bal med slädparti nästa wecka; det kommer icke andra än mycket aktningswärda fruntimmer, och jag som är en af tillställarne, har rätt att bjuda en dam, men jag är ogift och har inga slägtingar. Jag har icke den äran att wara bekant med någon få wärdig dam, fom mamfell; derföre anhåller jag om den nåden att få bju da mamsell.