Norrländska Korrespondenten – 17 december 1864, sida 2

(Jnsändt.) Wälment lättnads och fälerhetå-för: slag wid wederbörandes wigtiga och ofta brydsamma förehafwande att bestämma presterskapets löneinfomster, åtminstone 2:ne artiklar, neml. spanmål och smör. Under wissa år eller tider, i fynner: het wid s. k. penningkris (eller penning: gris, hwilken ofta kan blifwa en farlig galt, eller ful sugga) händer åtminstone stundom, att det fluttuerande warupriset än hehagar gå öfwer än under medel: markegångspriset på papperet, den ena gången till tiondegifwarens, den andra gången till tiondetagarens winst, eller ock förlust. — Och få witda det är sannt, att akademistaten i Upsala, — det upp: gifwes under k. Carl ven Elftes tid, — förft begärde och erhöll tillftånd att af wederbörande utfordra fin lön i penningar, men sedermera fann fig mid att supplicera om återgång till grundfonden i fpanmål, — råg och forn, så kan exemplet wara både upplysande och styrkande. Efter den gamla bekanta rubriken landskultur, samt enligt förewarande princip för landthushallning, är de bondens fak få stöta åter, äng och be teshagar, att produkter förmeras eller åtminstone förbättras och underlättas Pengar deremot kan han icke direkte gö ra, och stundom, ja ofta, befinner ha fig i stor och bekymmerfull förlägenhe derom, — någongång i omöjlighet, f framt han ej skulle låta preja fig för hårdt Med förutsättning, att kronotionde spanmålen intages i socknemagasin elle s. t. sädesbod, under wederbörlig konkro