Norrländska Korrespondenten – 10 december 1864, sida 2

— Ledsamt? inföll Henning, ack, jag tycker det är så trefligt, att sitta här i ljuset, wärmen och lugnet och höra huru den otäcka kalla nordan gnisslar och hwiner derute i mörkret; men fantänta för vet ide fästmannen är hemma och fitter och hwiskar dina öron fulla med smicker, få är det ledsamt. Henning tyckte alltid att hang tillkommande imår ger war för artig mot sin fästmö. — Ack! min lille bror, inföll Junia med antagen wärdighet, det hörs att du blott är qwartan i Clara skola; tio år härefter tyder du nog helt annat. — Det tror du bara; nej, lefde jag oc i hundra år, aldrig skulle jag krusa för en flicka. Om jag en gång skall gifta mig, få skall jag fria på en Thors; dag, taga ut lysning på Fredagen, resa bort på Lör dagen och ide komma hem förrän på bröllopsdagen, få slipper jag ifrån det der äckliga fästmansslisket. — Du är ven otädafte pojke, fom jag känner; fer du ide, huru ditt dumma prat gjort den stackars Henrika ändå sorgsnare: lyckligtwis hör jag din lärare i engelska komma i tamburen, förswinn på en stund herr Clarist! Med en drottnings åtbörd pekade hon på dörren och skräckte på fin owanligt fmärta och höga gestalt. — Det war riktigt bra gjordt, lilla syster, för att wara af en liten flicka från Wallinska skolan, men sträck ide få mycket på dig, för då skymta byxhålkorna fram under klädningen! — J tetsamma kysste han fin mammas find, kastade en slängkyss åt Henrika, gjorde en ful grimas åt Junia och rusade på dörren. Junia lyfte hotande sin lilla hand och stampade