Norrländska Korrespondenten – 23 november 1864, sida 2

lans afgrund, dit ingen stråle af hoppets stjerna når gonsin kan intränga Han kunde icke ana, att denna förunderliga stämma war ekot af eu själ, fom ka gande upprepade fin egen litsång. Han lunde icke weta att hon, då dörren stängdes efter honom, föll medwetslös till golfwet. J den dödslika dwala, som nu följde war hon en stund owetande om de sorger, som stormade inpå henne. Då hon åter fom fig före, war ber ännu inger: förändring i hennes uppförande; under all den brård: ffa, fom uppftod med att bringa hennes foradrägt i ordning, war hon oafbrutet densamma, hennes anletsdrag tycktes hafwa fått marmorns hårrhet. Mrs Brown betraktade henne med tårar i vgonen, när hon få aid ifrån rum till rum, och den goda frun mumlade då gerna: Öud wälsigne barnet! om hennes fader kommit hem och funnit henne sådan skulle han alvrig hafwa känt igen heune. i Margreta hade genom fin syiunafru hört berät tas om det prat, fom mar gängse efter hennes skils messa från hennes man. Som det wanligtwis gär i tylika fall, förrömde man hustrnn, i det man endast tadlare mannen derföre, att ban få sänge hade tålt hennes oförsigtiga upp förande. (Ferts.) Räntan är fri! Det mar ten anaenämaste nyhet jag hört på länge, utbrast en män, hwilken för räntebetalningar ofta nog af fina björnar oroa på såler jag heli simpet bl? att betala ten. dong des, —