GÅR Aargrelå. Berättelse af Clara Moreton (Forts. fr. N:o 92.) Han mar ej swag längre; bang bjerta mar ej mera upprördt af medlidande. Den qwinna, fom funde taga Gud till wittne, att hennes mafe mur bene ues enda kärlet, medan hennes hjerta war uppfylrt af brottslig passion för en allan — den qwinna, som war i stånd till ett sådant beprägeri, funre ide länare hafwa nägon fordran på hans hjerta. Han skulle hafwa kastat henne ifrän sig, som en eländig erm, om hen kommit honom i wägen. Fa, hau tac fare Gur, att han nu war stark, att all hans swaghet war borta. Han war färdig att plocka blommor på sin wäg: han skulle nu bana sig en stia genom tör:nen och tistlar, och manligt wille ban arbeta sig deri: genom. Om re fårade honom, skulle ingen få weta bet, om han blef matt och uttröttad, skulle han ej bry sin derom. Framåt, framät, utan att tasta en enta blick tillbaka i vet förflutna tid dess han slutligen mer glädje skulle helja ben enra tillflykt för oupphörlig fora, fom werlden fan gifwa — grafwen. 2 — Sådana mora bang tankar. Samma ban siäref han ett bref till sin tant Egerton, ren enda slägting, som röcen bade lemnat honom qwar. och bid henne öfiweraifva YBoodlowe, hennes gård mi Hursenfloren, 2 fömaa ull henom för att tragz omfora om nå barn, medan han sjelf wille resa öfwer till von bade ide besört honom sedan hans gifter: