Kung Carls jagt. Jlägareskizz från Oland. Oland är vik på harar och rapphöns. J Ottenbylund beta ffaror af hjortar. En bättre jagtmark fan således knappt önskas. Ej underligt då om man bildat en kunglig jaatflubb och att kungen sjelf, fom är god jägare, tecknat fig fom förste hedersledamot. Det är wisserligen, om man få will, litet närgånget att i detalj beskrifwa en kunglig jagt. Det finns blott en ursäkt: publiken är så nyfiken och tidningarnes uppgift är ju äfmen att föta tillfred8ställa fina läsares metairighet. Jngen torde mera än just en kung skratta åt den menskliga swagheten: niyfikenheten. Säkert är att hans majestät Carl XV många gånger roat fig på dess befoftnad. Men berätta nu, berätta! Nåwäl då! Se här något för toilettens wänner: Lid ankomften till Ottenby mar kungen och hang sällskap — med undantag af landshöfdingen i Kalmar — klädda i jägaredrägt: med bössa på axeln, skjutwäska mid sidan och benkläderna neds stoppade i stöflarne. Något ombyte af toilett skedde ide förr än till middagen, då man drog på den swarta fracken. Twenne Oländningar presenterades och befalldes till middagen. Nå ja, men huru gick det till wid bordet? Jo, kungen war under måltiden mycket munter, och befallde att blomstervaserna på bordet skulle borttagas, emedan det skymde utsigten. H. M:t begagnar af sådan orsak ej vaser på Titt eget bord. Dessutom berättade han tilldragelser och jagthistorier ur sitt eget lif, på ett sätt som förwissade de närwarande om att man i kungen hade för sig en praktisk jägare. Af damer fanns det wid bordet blott fyra: fruarne Beijer och Ulfsparre, frö ten Ulfsparre och mill Jennings. Sedan kaffe war intaget, bar det följande morgon af med den fungliga jä gareskaran på en wurst till Ottenbylund. Der anställdes klappjagt på hjort. Som ni redan wet, skjöt kungen en af de ftörsta och wackraste hjortarne. Han befallde att den genast skulle öppnas. Med traf: tiga armar höll han hjorten upprätt i luften, på det att blodet måtte afrinna. Under jagten uttryckte H. M:t fin för