Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1864, sida 2

dörren och gästgifwaren inkom. Han wände sig till Erik Pehrson och hans hustru, hwilka upprörda Iyfnat till Ottos ord, och sade att deras skjuts war i ordning. Båda reste sig långtsamt från bänken, der de sutit. Gumman tog lilla Elin wid handen; men då de skulle passera förbi spiseln, såg Otto nyfiket på de resande, och knappt hade han fått ögonen på dem, förrän han rusade upp från stolen, utropande: — O Gud! o Gud! är det möjligt! Bedraga mig icke mina ögon?! Erik Pehrson wände sig mot den unge mannen. — God afton, Otto Gullrikson! fade han; du isens kände mig således, hwilket icke alla lära göra. Otto tyctes ide höra denna fråga. Han stirrade oroligt på de helsande. — Men Herrans namn, hwar är då Nikoline? frågade han ändtligen. — Gästgifwarfar! sade Erik Pehrson, tillåt mig att få låna den lilla kammaren här bredwid på en tort stund; jag har något angeläget att säga Otto Gullrikson. Det lilla rummet uppläts till deras tjenst. Erik Pehrson förde sin hustru och Otto in i detsamma. Sedan han omforgsfullt stängt dörren, öppnade han sina armar för den unge mannen och tryckte honom hårdt emot sitt bröst, under det att har med bruten röst hwiskade: — Otto Gullrikson, förlåt mig! Otto tycktes dock icke förstå dessa utbrott af sorg och ånger. Han gjorde fig sakta lös ur gnbbens armar, och wändande fig till den gråtande hustrun, fade han med matt röst: (Forts.)