Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1864, sida 2

— — —— — C4P — — C—Cm— 4W —4 LU — od bas, Otto Gullrikson! ropade hålltarlen, infommit, i bet han närmare fig spiseln och förtros ligt slog den tilltalade på axeln. Den resande beswarade helsningen med ett bjerts ligt handflag. Det war Otto, Nikolines älskade barndomswän. — Och nu wille jag wäl fråga din, fortsatte hållkarlen, hwarthän du ämnar vig, Otto, ty att det blir långresa, har jag redan fett på vin padning? ; — Ja, swarare Otto, wäl blir det fom du få ger, en långresa, Gud aifwe att jag blott hade fun: nat företaga densamma förr än nu. — Åh! då wet jag; du full wäl lift andra Då: rar draga bort till Amerika; och minst undrar jag på dig, tt litet hwar hafwa mi nog sport, huru dina tantar läg till den wackra Nikoline, Helfinglands ro8 fom hon en gång kallades; men det är nu läns gesedan hon med sina tokiga föräldrar reste sin wäg och föga wet du, om hon ej glömt dig der borta. — Nej, det har hon ej! lika litet fom jag glömt henne, ty du skall weta, att wi älskat hwarandra sedan barndomen, och vet är en tärlet fom ej förfwinner få lätt. Oc nu hoppas jag snart få återse min hjertans fär! ty äfwen jag är nu på wäg till detta wälsignade Amerika. Min resa går nu förft till Gö teborg och sedan widare, och lättare är nu mitt finne, äv det warit på länge; ty, jag fan wäl föga vet till dia, alltsedan mina föräldrar doge, har jag aldrig haft någon trefnad eller glädje mera i Helsingland, utan har jag tydt att det warit litsom hade mitt rätta fädernesland legat långt bortom werloshafwet, der, hwarest jag wet att min flicka och hennes före äldrar lefwa. Just. som Otto yttrat de sista orden öppnades