Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1864, sida 2

Till nya werlden! Aj Elis Emil. Ur Kret Om. (Forts. fr. N:o 82.) Utan att wi behöfwa säga det, har läsaren säkert redan igenkänt Erik Pehrson och hans hustru. De hafwa lantwägen ankommit från staden G. och äro nu på wäg till A:s socken i Helsingland, der de förut warit bosatta. Och ett tungt återwändande är det med hjertan, fom deras, tärda af bekymmer och fat: nad. Saknaden gälde rock uteslutande den älskade dottren, och sorgen och tomheten efter henne blef större och lifligare, ju närmare be komma fin hem bygd, och de kände så tydligt, att när det enda bars net icke mera loa frid och glädje öfwer deras trött: samma lefsnadsstig, war fädernejorden dem lika fråm mande, fom den de nyss lemnat, och att den enda resa, fom kunde skänka dem lugn och frid, war den sista, den till grafwen. Bäst fom de arma makarne jute få, talande satta mid hwarandra, och den femåriga Elin läg liuft slumrande bredwid dem på träbänken, intrådde en ny resanre i gästgifwarestugan. Det war en ung man, klärd som bonde, hwilken, sedan ban pelsat af fia samt widtalat gästgifwarmor om logis för natten, steg närmare fram i rummet och toa plats wid den sprakande brasan. Men nu, då eldffenet belyste Hand wackra, nor: diska ansigte, sågos främlingarne i hörnet af stugan spritta till och derpå med ihållande uppmärksamhet petrakta den unge mannen.