Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1864, sida 2

mera, Taa beriöre detta och gif åt min mer och bed henne lemna vet wirare och helsa, helsa från Nikoline! Oc hennes matta hand räckte läkaren ljungblommorna, och bon tryckte med detsamma, mildt leende, hans egen. Sedan låa hon helt tyst och stilla, liksom om hon nu hade afbördat sig lifwets sorger och pligter. Jnnan aftonen hade den gamla farmodren in: slumrat i den sista sömnen. Nikolines föräldrar, hwilka fort derefter kommo för att besöka de älskare sjnka, funno den ena dör, den andra döende. ; Nikoline försökte dock med återstoden af fina swaga krafter att lugna de förtwiflade. Hon smålog ännu så mildt emot dem och bad så innerligt, att de måtte trösta fig och lefwa för lilla Elins skull, och med dör ende stämma hwiskade hon slutligen: — Farwäl far! farwäl mor! .. Gud wälsiane eder för all ven färlef och omwårdnad! ... Helsa bem till Otto .. . och till Swerige . . . och aråt ide efter mig! ... Wi äro ju alla utwandrare till den ewiga werlden . jag har blott hun-. nit hem något före eder och går nu få glad att åter. möta och helsa stackars farmor! Dessa woro Nitolines sista ord. För hennes milra, älskande själ, så fri från hwarje sjelfwisk känsla, bare den gamla farmodren, just genom fin hjelplöshet, sitt bebof af kärletofull wård, warit det föremål hon mest älskat på jorden. Jnnerligt och djupt sörjde de arma föräldrarne, dock försökte de ändå att trösta och skona hwarandra. Hustrun, som wäl wisste, hwilka bittra samwetsqwal tärde på mannens slutna och grubblande sinne, fökte