Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1864, sida 2

Till nya wertsderl! Aj Elis Emil. Ur Året Om. (Forts. fr. N:o 80.) — Ack, voktor! sade hon, Gud wälsigane dottorn! oc) stor mar hans nåd emot mig, som skickade få att den fom lindrade mina plågor mar från mitt hemland och således fan förstå mina enfaldiga ord. Med mig är det fnart slut, fom doktorn nog fer; gör fig ber: före ingen möda mera för mig. Jag har inga plågor och är få nöjd att få dö. Min oro är blott öfwer min sondotter. För henne bedver jag till Gud, att hon måtte återfå helsan, och om det är hang wilja, få lefwa för fina arma föräldrar. Amerika har ta: git deras wälstånds och skänkt dem endast sorg och befymmer; skulle de nu äfwen här få begrafwa sitt enda barn, o det wore en alltför stor och bitter pröfning! Den wänlige läkaren swarade mildt och uppmuntrande, och seadn han egnat den stackars gumman sin wård, wände han sig till hennes sondotter; men här förwånades han öfwer den sorgliga förändring, fom den unga flickan undergått sedan föregående dag och som egt rum på morgonen. Nikolines ansigte hade inom en fort stund antagit likfärg och stora fwettvroppar perlade på hennes bleka, milda panna. — Doktor! hwiskare hon, goda doktor! Jag tror nu lestämdt att jag måste dö, ty jag känner mig få besynnerlig; men säg ej farmor det, utan att jag fofmer. Far och mor fomma ej bit förrän i qwäll, tan: ite är vet då flut med mig och jag träffar vem ej