Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1864, sida 2

min, dotterns sorgsna leende och den gamla modrens skälfwande händer, då grepo samwetsqwalen djupt in i hans själ. Ack! huru förebrådde han sig ej då, att hafwa slitit dessa för hans hjerta så kära warelser från deras så högt älskade och fridfulla hem och fas stat dem in i ett läge, i hwilket de kände fig främmande och hjelplösa, och der hwarje dag burit dem ett rikt mått af försakelse, sorg och bekymmer. Han beslöt då att lemna detta Amerika, dit han få högt längtat och wid hwilket han nu mar få hjertligt trött. Detta war dot lättare tänkt, än werkstäldt; ty han twiflade mycket att funna ega medel till återresan. Den nästan barnsliga glädje, hans hustru, mor och dotter wisade wid blotta hoppet att få återse wända till fosterjorden, war ytterligare ett knifsting i den arme mannens själ; ty denna fröjd tolkade tydligare än ord allt hmad de livit och faknativetfrimsmande landet. Erik Pehrson sålde nu det återstående af fina jordlotter, sin åkerredskap och sitt tarfliga husgeråd. De affärer, som afslutas i följo af behofwet, inbringa endast förluster, få äfwen här; ty när han nu jemnförde hwad han sjelf betalat med det han återfick, fände jig den oegennyttige mannen näftan förwirrad och tyckte slutligen, att de dock woro betydligt större skojare och tjufwar i det herrliga Amerika, än i hans fädernesland. Sedan Erik Pehrson uppgjort sina affärer, reste han med de fina till Newyork, i hopp att finna nå got fartyg, swenskt eller norskt med hwilket han jemte familj kunde få återresa till Europa. Han träffade också snart aftal med en swensk kaps ten, som lastade på Götedorg. Hwilken tunde nu tänna sig lyckligare, än den fattiga familjen, då den genom några wälwilliga landsmäns bidrag såg sig i