Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1864, sida 2

I och när han slutligen afskedade dem, hörde man honom flera gånger utropa: Senast om tre medor! Erik Pehrson och hans hustru nickade bifallande, omen sågo ytterst bekymrade ut, vå de långsamt åter: wände till staden. Nu några ord om deras öden under de förflutna tre åren. Erik Pehrson hade ankommit till Åmerita med stora förhoppningar och ett icke ringa kapital. Likt mången annan bland sina landsmän inköpte han betydliga jordsträckor; men handeln afslutades genom infödingar och han kände icke det ringaste till beffaffenheten af den jord han tillhandlat sig. Hade han genast förenat sig med någon landsman, så hade det måhända gått honom bättre. Nu blef resultatet af hans jordbruk helt annat än i Swerige, då han ar: betade i den ärfda, den kända jorden; der hans tjenare och dagswerkare woro personer, dem han känt och omhuldat sedan deras barndom och hwilka derföre i honom sågo lika mycket en wän och far, som husbonde. Den rastlösa och brådstörtade wertsamhet, hwilken råder i Amerika, ware sig i jordbruk, handtwerk etter affärer, passade dessutom ide för mannens dröm mande och säfliga finne. Han förmådde ej följa med i denna otroliga brådvfta. Det enda som gick undan äfwen för honom war hang obestånd, eller rät: tare sagt ruin. Den war fullkomligt werkställd och afslutad inom knappt tre år, så att han, ifrån att hafwa warit en förmögen och aktad danneman i Swerige, nu framstod fom en hjelplös tiggare i fri: hetens land. Denna omstörtning af hans yttre omständigheter gjorde honom dock för egen räkning ej firdeleg olydlig, ty hang finne låg föga åt winnandet eller förlusten af rikedom; men när han fås fin huftrud tåliga