Till en Klagande. Ofta i vår verld det frågas, hvarför vissa menskor fått, som ett arf att alltid plågas, af bekymrens tunga lott. Hvarför skall den ene stoja i palatser stinn och rik, medan i en fattig koja, knappt i väggen finns en spik. Hvarför skall den ene välja hvad som smakar bäst hans gom, då en annan allt får sälja i sin djupa fattigdom, för att hungrens smärta stilla i hos sig sjelf och barnen små? Hvarför går det en så illa och en ann så väl ändå? Hvarför ses den ene vandra fin och utstyrd alla dar, då, att skyla sig, den andra knappast trasan eger qvar. Hvarför skall den ene ligga simmande i öfverflöd, och en annan fram sig tigga, för att få sitt knappa bröd? Tiden kan nog bäst besvara dessa frågor, — tiden har jemt kontraster underbara i den rika barmen qvar. Så i alla verldens tider det har gått, och — än sig ter: då en gläds, en annan lider, gråter en, en annan ler. Menniskorna sjelfve göra tiden oftast mindre god, skulden sen på Gud de föra uti blindt och fåviskt mod. De i minnet icke gömma, att man alltid ligga får, som man bäddar — ack de glömma: att man uppskär som man sår. Det är bäst att aldrig fråga, hvarför. det är så och så. Menniskan sin egen plåga skapar: oftast sjelf ändå. Fråga heldre: Hvarför klagar mången så onödigtvis, när han lättjefulla dagar offrar dyrbar tid till pris. Om du fattig är och lider sjelf ej skulden har dertill, skall du finna dock omsider, huru Gud dig hjelpa vill. Måtte du den konsten finna, att med litet vara nöjd; må du för ditt hjerta vinna friden ifrån himlens höjd! Tro ej, att den rike ständigt säll är i sitt öfverflöd! Ack, hans lif är mer eländigt, än ditt är i brist och nöd. Fast han makt och pengar eger, är hans lycka likväl tom; vittnet inom honom säger, att hans själ har fattigdom. Ej med afund må du blicka på din nästas bättre lott! Redligt, arbetsamt dig skicka med de pund, af Gud du fått; och var nöjd, om ock det lilla blef dig delt på jorden här: Jordiskt gods kan aldrig stilla andens ädlare begär. B. Sjöfartsunderrättelser.