Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1864, sida 2

Ännu hade icke Rosa hunnit lugna sig, då hon hörde köksdörren sakta öppnas. Det war hennes mans steg. Rosa beslöt att icke wända sig om, icke ens då hon kände ett par armar smekande lägga sig kring hennes lif. — Låt bli mig! utropade hon wresiagt. Jag är ung jag, och du älskar ju så högt de gamla, de fula! — Hwad will detta säga? frågade Carl förmår nad. Dock, jag förstår, du är ledsen, min Rosa, och och det undrar jag ej på. Jag har dröjt så länge. Förlåt mig det och låt mig få försona dig med min strykande matlust. Wid bordet fatt Rosa, emot wanan, tyst och mulen, och det lönnmifgajt war, att Carl ide ens tydtes märka detta. Han mar mydet hungrig och under sådana omständigheter lugna fig skapelsens herrar, äfwen om de skulle wara föremål för ett mindre godt och älskwärdt lynne. Rosa war ganska lättretlig; men som wreden wanligen gick fom ten fom, fästade hennes man föga afseende derwid. Så snart man ätit, tog inspektorn sin mössa, för att skynda åter till arbetsfolket, Då Rosa hastigt fat: tare hans arm. — Carl! fade hon; jag mill följa dig til wägs genom parten. — Gerna, min lilla Rosa, blott du skyndar dig! Och den unge mannen hämtade hennes hatt ov schal, samt bjöd henne wänligt sin arm. De båda makarne gingo tysta wid hwarandras sida öfwer gården och genom den långa allg, hwilken delade parten; men der, wid grinden fom förde till