Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1864, sida 2

gärdet, kastade sig Rosa pustande på en bänk och drog Carl ned wid sin sida. — Nu måste jag tala wid dig, om du också har aldrig så brådtom! sade hon, och hennes wackra ögon blixtrade af wrede. — Min Gud! Hwad fattas dig, Rosa? — Det borde du blygas att fråga, när du beter dig på det wiset! Jag wäntar på dig med maten och beklagar dig i mitt finne för din trötthet, din hunger; och få får jag slutligen fe dig komma gående genom parten i sällskap med fröken. Gud wet huru länge bu der lustwandrat med henne, ty jag upptäckte eder fort innan de ömma kyssarne applicerades på henneg händer. — Min lilla Rosa, är det derföre du är få ond? swarade Carl med ett halft leende. Jag mötte frös fen händelsewis, och hwad mar då naturligare, än att jag helsade på henne och några ögonblick gjorde henne sällskap på hennes promenad. — Men war det wäl verföre nödwändigt att kyssa hennes händer och sätta miner på dig, liksom du gjort henne en kärleksförklaring? — Ack, min Rosa, hwad du är orimlig! Dessa kyssar, dessa miner woro ganska oskyldiga. Huru många gånger har jag ej fagt dig, att det är fröken Eva wi i första rummet hafwa att tacka för den fälls bet wi njuta; att det endast mar på hennes bön, fom grefwen öfwersåg med min dubbelhet och behöll mig i fin tjenst, fastän jag twärt emot hang önskan mar gift; och om du ändtligen will weta, hwarföre jag just nu kysste frökens hand, fom du få mycket bråkar öfwer, få war du dertill sjelf en ofriwillig orsak. Du wet med hwilken lesdnad jag sett ditt uppförande emot henne. Låt wara att det kommer sig af barnslighet,