Till nya werlden! Af Elis Emil. Ur Året Om. (Forts. fr. N:o 63.) En af de första dagarne i Juni, då syrenerna blommade och lärkan sjöng fina bröllopssånger i skyn, återkom inspektorn med fin fru, och i deras hem emottogos och wälkomnades de båda makarne af den wänliga, nu af glädje strålande Julie. På Carls uppmaning omfamnade de båda gminnorna hwarandra; men sedan, fom manliat, började de uppmärksamt mönstra hwarandras klädsel och utseende. Julie bröt sörst tystnaden, i det hon föll sin bror om halsen. — Ack, min älskade Carl! utropade hon gång efter annan. Hwad hon är wacker, hwad hon är söt! och hwad jag lyckönskar vig! Jcke undrar jag på att du fann dia så olycklig, innan du fick hit henne, din lilla tjusande hustru! Dessa ord gjorde Rosa för alltid til Zulies män. De kommo också få okonstladt och hjertligt fram, life fom allt, hwilket härflöt från den sistnämndas milda och älskande själ. Och då Julie ytterligare talade om den saknad och längtan, fom bordren känt, vå tastade fig ven nyvifta qwinnan med förtjusning i fin mans armar, och hon utropade lifligt och upprittigt: — Jag tackar dig af hjertat, min Carl, för den illa älstwärda swägerska du skänkt mig och för detta Åera, fridfulla hem, sedan! O, hwad jag är lycklig T —